Att älska en son med vit makt-flöde

Under gårdagen avslöjade Expo att de hittat tydliga kopplingar mellan en anhörig till en svensk minister och den våldsbejakande nazistiska miljön. Personen ska ha haft samröre med Nordiska Motståndsrörelsen, kontakt med misshandelsåtalade aktivister, och själv försökt rekrytera andra unga till vit makt-miljön.

Aktivklubbar, som är den sorts nätverk han anslutit sig till, är ett relativt nytt men snabbt växande nazistiskt fenomen. Över hälften av individerna inom den är brottsdömda, och verksamheten bygger helt på idén att anslutna aktivister ska bygga upp ett våldskapital.

Det är helt enkelt inte ett sammanhang man vill att ens anhöriga ska involveras i. Eller ens ett sammanhang man vill ska existera i ett civiliserat samhälle.

Medier har inte uppgett vilken minister det gäller, eller vilken sorts anhörig. Vilket är fullt rimligt när man inser att det troligen rör sig om en minderårig, som heller inte – vad vi vet – begått några egna brott. Det gick dock snabbt för ryktena att börja gå om att det skulle gälla migrationsminstern, Johan Forsells, tonåriga son.

Jag tänker inte heller hänga ut personen i fråga, varken med namn eller bild, men det är knepigt, right? Beroende på vilken minister det gäller kan en sån här händelse vara mer eller mindre allvarlig, och visa mer eller mindre på underliggande hyckleri eller andra politiska svagheter.

Nästan oavsett vilken minister det gäller känns det som ett säkerhetsproblem. Särskilt som Säpo inte tycks ha haft någon koll på saken.

I en något mindre korrupt och pissig värld hade media så klart kunnat agera etiskt, och förvänta sig att regeringen hade moralisk ryggrad nog att själva göra den bedömningen och bistå med den information som kunde vara viktig för väljare. Tyvärr lever vi inte i den världen.

Istället tycks kontakterna med berörda innan publicering bara ha lett till att konton doldes, inga kommentarer gavs, och att Ulf Kristersson – två dagar senare – presenterade regeringsbildningen precis som planerat. Som journalisten Kolbjörn Guwallius påpekar i ett inlägg på Bluesky, är det anmärkningsvärt (vi vet alltså nu att regeringen kände till detta på förhand):

Hur som helst visar det sig i alla fall att det kanske är rätt relevant vilken minister det gäller, vilket är anledningen till att jag nämner ryktet om Forsell i den här texten. Forsell är nämligen, för er som hängt med där hemma, Sveriges migrationsminister.

Visst, nazister bryr sig om massor av konstiga saker – hur vuxna människor har sex, dålig konst som perverterar medborgarna, att någon råkar ha judar i familjeträdet – men specifikt migration brukar ju vara vad vi kan kalla ett extra starkt särintresse.

Mest slående med allt detta är dock hur uppgiften – om den stämmer – ställer sig mot Forsells och hans kollegors tendens att ta till brösttonerna när det kommer till föräldrars ansvar för att uppfostra sina barn till goda medborgare. Det är nämligen något de pratar mycket om, och som återspeglas i deras många åtgärder för att straffa föräldrar till gängkriminella barn.

Och, vet ni? Jag håller med. Jag tycker faktiskt att föräldrar har ett visst ansvar för att se till att deras barn inte blir antisociala galningar – man skulle till och med kunna säga att det är, typ, deras viktigaste jobb. Eller, jag skulle i alla fall kunna säga det, eftersom jag tycker att antisociala galningar är dåliga för samhället även om de skadar det med andra, mer subtila medel än insmugglade skjutvapen och knark. Mindre övertygad om att det är regeringens inställning.

Expos uppgifter säger att den anhöriga ska ha, som minst, följt högerextrema konton på samma konto som ministern följer och således bör ha koll på. Jag har också svårt att tro att den nivå av engagemang som beskrivs i granskningen skulle vara helt osynligt, i alla fall när de råkar vara högt uppsatta politiker som bör ha 1: någon sorts säkerhetstänk, för landets skull, 2: politisk kunskap nog för att att förstå hur extremism fungerar, 3: vett nog att inte själva agera tvärtemot den linje de vill tvinga på alla andra i landet och 4: ett välbetalt heltidsjobb som bokstavligt talat mestadels går ut på att du ska balansera de här sakerna.

Med det sagt har jag faktiskt en rätt stor dos sympati för föräldrar som sätts i den här situationen. Jag förstår att det för många är svårt att veta hur man ska förhålla sig till tonåringars behov av integritet och frihet, å ena sidan, och ens egen vilja att skydda dem och ge dem bra förutsättningar å den andra.

Jag tänker på den smått fantastiska serien Adolescence, de hjärtskärande scenerna när föräldrarna försöker hantera traumat det innebär att deras son, den gulliga lilla ungen vars vredesutbrott de avskrev som harmlösa, samtidigt är ett monster.

Till skillnad från regeringen ser jag det som ett totalt misslyckande av hela samhället, inte bara föräldrarna, varje gång ett barn groomas in i extrema miljöer. Oavsett om det är gängkriminella, nazister eller någon annan ännu vidrigare avart som står för groomandet.

Jag har hört så många historier om föräldrar och skolor som slår larm, utan att någon hjälp finns att få. Eller kanske snarare att hjälpen är beroende av att det finns föräldrar med i bilden som har kunskapen, tiden, orken och pengarna för att lirka fram den.

It takes a village, ni vet? Varje barn som växer upp för att skada andra, oavsett om de gör det med bomber och skjutvapen eller genom omänskliga politiska reformer som bidrar till fler splittrade och traumatiserade familjer, är ett tecken på att samhället brustit.

Jag tror inte att ministern, vem det än nu är, känner den sortens solidariska ansvar för förortsungar som blir kriminella. Det gör det svårt för mig att helt och fullt sympatisera tillbaka.

Men som regel? Föräldrar, jag är övertygad om att ni tror att ni gör ert bästa. Jag tror att många av oss tänkt att om vi bara ser till att barn växer upp i en städad miljö, med stabil ekonomi, är risken låg för att något sånt här ska hända, och det är ju delvis sant. Men det är verkligen inte, som vi kan se när vi tittar på samtidens unga radikaliserade gärningsmän, ens i närheten av någon garanti.

Om jag får önska en sak, bara, eller ge ett råd som någon som inte själv uppfostrat barn men är välbekant med de skitiga miljöer som radikaliserar vissa av dem: Snälla, prata med era kids, och lyssna på dem. Visa ett intresse för vad de sysslar med, på och utanför internet. Ni behöver inte övervaka dem eller föreläsa för dem, bara lyssna och resonera. Är det övermäktigt, var inte rädda för att söka extern hjälp.

Och, skjut inte upp det om ni får vibbar av att något är fel. Tänk på att ett halvår, som passerar snabbt för oss, är en evighet för en tonåring och kan förändra hela hens liv.

Har ni inga såna vibbar att hantera tycker jag fortfarande att ni bör ställa krav, framför allt på de politiker som tydligen inte kan sopa rent framför egen dörr. Även om de flesta ungar är smarta nog att navigera svåra saker och ofta har en bättre moralisk kompass än vuxna, är det grundförsvaret beroende av yttre faktorer.

Idag växer unga upp i en värld som, bortsett från alla nedprioriterade stödsystem och resurser i den riktiga världen, till stora delar existerar online. Deras digitala fritidsgårdar är privatägda, och ingen ställer minsta jävla krav på att ägarna till sagda utrymmen, som tjänar pengar på besökarna, ska ta något pedagogiskt ansvar eller ens se till att de inte utsätts för hot.

Det är, ärligt talat, en av de saker som gör mig argast med allt det här: att föräldraansvar inte räcker till, när samhället inte gör sitt. I en mindre kvaddad värld hade man kunnat hoppas att ministern skulle komma till någon sådan insikt, men jag håller inte andan.