Att göra fel i kampen för det rätta, och varför det fortfarande är rätt kamp

Att göra fel i kampen för det rätta, och varför det fortfarande är rätt kamp

Under en manifestation till stöd för Palestina i Umeå i visades ett konstverk med dockor, klädda i randiga pyjamasar med davidsstjärnor och hängda i snören under texten "Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord". Händelsen har lett till polisanmälan, starka reaktioner från Judiska Centralrådet och Ebba Busch, samt en ny våg av anklagelser om antisemitism mot Palestinarörelsen.

Konstverket i fråga, via @SofieLowenmark på X. Det är värt att uppmärksamma hennes framing, här: Hon har valt att närmast klippa bort den del av installationen som visar palestinierna, vilket jag skulle säga ändrar dess framtoning.

Låt mig vara tydlig: det här var inte en bra idé. Symboliken var olycklig, kommunikationen otydlig, effekten som bäst ingen alls och som sämst kontraproduktiv. Det är fullt möjligt att stå upp för palestinska liv utan att såra andra människors trauman i processen, och vi borde kunna bättre än så här.

Låt mig också vara lika tydlig med något annat: det här var inte ett hot eller en uppmaning till våld. Det var ett konstnärligt uttryck som landade fel, och som nu utnyttjas politiskt av aktörer som inte bryr sig det minsta om vare sig antisemitism eller konst.

Målet är, vilket borde vara uppenbart, är att visa på likheterna mellan de hängda dockorna och den palestinska kvinna med sitt spädbarn som sitter vid deras fötter. En symbol för alla som just nu dödas och skadas, av krafter som inte sällan gömmer sig bakom Förintelsens offer när de avkrävs ansvar.

Vill man inte påstå att den som skapade konstverket också uppmanar till våld mot och förtryck av palestinska kvinnor och barn, får man heller inte påstå att den gör det mot judar.

Kan man beskriva konstverket som antisemitiskt? Ja, men i bemärkelsen att det går att tolka som att det tillskriver alla judar ett kollektivt ansvar för folkrättsbrotten mot palestinier. Jämför det med fenomenet att prata om och avkräva muslimer som grupp avståndstaganden varje gång det sker ett islamistiskt terrordåd.

Det använder dessutom judars lidande som slagträ i en politisk debatt på ett sensationalistiskt sätt som lätt blir en sorts exploatering. Som när aktörer gör våldtäkter av vita kvinnor till rasistiska slagträn mot deras vilja, eller hur den israeliska staten själva exploaterar samma sak för att ursäkta sina handlingar.

Även med den tolkningen står sig den rasismen ganska lätt mot den rasism som faktiskt dödar människor – bland dem muslimer – i Gaza just nu.

Vi som tillhör vänstern känner igen det här mönstret. Vi döms hårdare, måste vara perfekta. Begår högern övertramp – stormar Kapitolium, marscherar med facklor och hakkors i Charlottesville, eldar upp stadsdelar i England – förväntas vi snälltolka det som vanligt folks oro och "enskilda galningar". Men har en enorm, heterogen progressiv rörelse, som Palestinarörelsen faktiskt är, ett enda inslag i en enda demonstration som faller fel? Då är det hela rörelsen som ska bära skulden. Deras mål som ska knuffas ner från löpsedlarna och underkännas.

Det är den playbook många försökte använda för att stoppa högerpopulismens framfart, gjord till ohederliga vapen för samma rörelses omättliga hämndbegär. Det är orättvist. Och det är farligt, eftersom det skapar en offentlighet där vissa rörelser inte tillåts ha mänskliga brister, medan andra aldrig behöver ta ansvar.

Men vi måste också orka vara bättre. Inte för att slippa kritik, för den kommer oavsett: gör Palestinarörelsen allt perfekt kommer deras motståndare att uppfinna saker att svartmåla dem med. Utan för att vi faktiskt vill göra rätt.

Att kritisera en misslyckad handling i den egna rörelsen är inte svek. Det är ett bevis på att vi menar allvar.

Jag ser tre skäl till att Umeåaktionen slog fel:

Emotionellt: Den påminde många om Förintelsens bilder, och träffade därför rakt in i ett levande, judiskt kollektivt trauma. Det spelar ingen roll att det inte var meningen, för det är så det uppfattas. Som ett slag riktat mot judar som grupp, snarare än de israeliska krigshökar som förtjänar smockan.

Strategiskt: Den gav exakt det bildmaterial som högern ständigt försöker hitta för att kunna smeta antisemitism på varje uttryck för solidaritet med Palestina. De behövde inte ens hitta på eller förvränga något den här gången, utan kunde bara visa en bild. Vi borde tvinga dem att jobba hårdare än så.

Retoriskt: Det övertygar ingen. Den som är okej med folkmord i Gaza kommer inte att vakna ur sin cynism för att de ser en docka hänga från en stolpe. Hyckleri är dåligt, men det är ganska mycket mindre dåligt än den etniska rensning de redan accepterat. Det är symbolik som sällan fungerar utanför den redan frälsta bubblan.

Samtidigt måste vi våga sätta det i proportion. Den propalestinska rörelsen är global, mångfacetterad och bärs av en genuin vrede över vad som pågår, i realtid och rakt framför våra ögon. Det är ärligt talat ett smärre mirakel att det inte sker fler övertramp, hur få incidenter som faktiskt ägt rum givet hur många miljoner som engagerat sig. Det påminner om Black Lives Matter – hur chockerande disciplinerat och fredligt det var, trots omfattningen och det brutala våld som låg bakom.

Så nej, det här var inte bra. Men det är inte bevis på en våldsam rörelse, utan på att även människor med rätt avsikt kan göra fel. Och det måste gå att säga, utan att samtidigt ge ammunition åt dem som aldrig haft några ärliga avsikter.

Jag förstår att många säger: "Vem bryr sig om historiska trauman när barn bombas just nu?", och jag förstår känslan. Våra motståndare bryr sig inte (varken om judars historiska trauma eller de motsvarande trauman som Israel skapar med sina attacker mot Palestina) utan använder bara antisemitism som ett vapen i en propagandakamp. Men vi bryr oss. Vi är inte själlösa eller vill skrämma människor som inte gjort något fel. Vi vill inte att en judisk Umeåbo ska känna att ett torg inte är tryggt, bara för att vi försökte säga att Gaza inte är det heller.

Det är det som skiljer oss från dem. Och det är därför vi måste vara bättre, också när vi döms orättvist.

De kommer aldrig att spela rättvist. Men det är därför vi inte har råd att spela dumt.