Den liberala glasklippan kallar, Romina

Romina Pourmokhtari kämpar i motvind mot en liberal myt som tvingar kvinnor uppför en glasklippa de aldrig bad om. Om feminism, representation och narrativ som biter sig själva i svansen.

Den liberala glasklippan kallar, Romina

Lagom till lunchkaffet (snus + kaffe är som bekant både den bästa frukosten och lunchen) nåddes jag av den här rubriken:

"Flera förbund nominerar Pourmokhtari – jämförs med Sabuni", Expressen 8 maj 2025

Oh boy, grabbar. Min omedelbara tanke var att det här borde, för de allra flesta, vara ett järtecken. Sabunis politiska karriär är för en utomstående inte något man skulle vilja ha i CVt – inte nödvändigtvis på grund av hennes insats, utan snarare känslan att hon kastats in som minoritetssäkrat människooffer för att genomföra Liberalernas kursändring från antiauktoritärt parti till samarbetsparti för Sverigedemokraterna. En kort och kontroversiell tid i rampljuset, bara för att sedan ersättas med en menlös korvätarfarbror.

Sabunis öde påminner dessutom rätt mycket om en annan kvinna som sattes i exakt samma sits: Anna Kinberg Batra.

Det visar sig att det i praktiken är statistiskt svårt att hävda att det finns en tydlig svensk politisk trend här – kvinnor har trots allt inte fått bli partiledare särskilt länge, och det är en ovanlig tjänst som inte byts ut jätteofta.

Vad som däremot finns, lärde jag mig när jag började gräva runt i fenomenet, är en allmän trend så pass stark att den förärats med ett eget begrepp.

Föreställ er: ett parti eller företag har kris i opinionsmätningarna, konsumenter och väljare försvinner till höger och vänster, medlemmar och aktieägare muttrar i kulisserna. Vad gör man? Man plockar fram ett nytt ansikte. Något fräscht, gärna yngre, gärna kvinna, gärna med invandrarbakgrund. Någon som kan symbolisera förändring utan att egentligen hota strukturen. Enter: glasklippan.

Fenomenet kallas så på engelska the glass cliff (jfr: the glass ceiling) och beskriver hur kvinnor och minoriteter ofta släpps fram till makten först när läget redan är dåligt. När ingen riktigt vet vad som ska göras, men man vill visa att något händer, sätts de på toppen av ett berg av förväntningar utan skyddssele. Sen, när det oundvikliga raset kommer, kan man peka och säga: “Vi försökte. Det gick inte.”

Och så återgår man till det trygga. Till det manliga. Till det normala.

Vi har sett det i Liberalerna, hos Moderaterna, i näringslivet. Många av de kvinnor som nått högst i svensk politik har gjort det med ett helt parti i brand under sig. Det är inte ett erkännande – det är en riskstrategi.

Så när nästa “nysatsning” rullas ut med stora ord om framtid, förändring och representation: titta inte bara på vem som lyfts fram. Titta på när, varför, och vad som händer sen.

Och Romina, som jag gillar som människa om än inte som klimatminister, borde kanske springa. Slå dig fri, Romina. Bli kaosliberal, spräng en oljeledning, starta en svartklubb med reglerad marijuanaförsäljning. Våga tro att du, och Sverige, förtjänar bättre.