En fjortis försvarstal

Under förmiddagen uppmärksammades jag på att jag förärats ett inlägg på bloggen Det Goda Samhället. Eller, på papper är det så klart inte jag utan Stiftelsen Expo som är ämnet, troligen på grund av att de nyligen gjort livet surt för svensk höger genom sitt avslöjande av migrationsministerns kopplingar till Aktivklubbar. Men i praktiken är det ett taffligt karaktärsmord som mestadels handlar om mig och en av Expos faktiskt anställda, Jonathan Leman.

Enligt skribenten Bitte Assarmo framstår jag – 39 år gammal – mest som en självgod fjortis. Jag tackar ödmjukt för komplimangen. Själv tycker jag att jag mest framstår som trött och cynisk, men det är ju alltid kul när någon ser ens ungdomliga potential.

Vad som följer är en lång och påhittad salva av personangrepp, felaktiga kopplingar och rena fantasier om min ideologiska lojalitet, mitt känsloliv och mina kulturella referensramar. Den har i skrivande stund delats vidare av riksdagsledamoten Lars Beckman (M), vilket ger det hela en oväntad tyngd – inte för att argumentationen håller, utan för att spridningen visar hur låg ribban satts i den offentliga debatten.

Låt oss därför reda ut några saker.

Fakta: Jag är inte anställd av Expo

Bitte Assarmo skriver att jag “bekänner mig till den av Expo godkända värdegrunden”. Det är oklart vad det ens är tänkt att betyda, men i sak är det felaktigt av samma anledning som det är bisarrt att fokusera så mycket av texten som ska handla om Expo på mig: Jag är inte anställd av Expo. Vad jag har gjort är att skriva ett par frilansartiklar åt dem, precis som jag tidigare skrivit för bland annat Arbetet, Flamman, ETC, GP, DN, Expressen – och ja, även Syre, som Bitte tar upp.

Jag har visserligen inte skrivit för Syre sedan 2022, men visst, det är lätt att blanda ihop frilansande skribenter. Vi ser ju ungefär likadana ut: genusförvirrade, batikhåriga, med åtminstone en näsring och ett konto på Bluesky.

Att tillskriva mig en lojalitet eller ideologisk underkastelse för att jag frilansar är ett försök att diskreditera snarare än att diskutera. Det är också ett smart sätt att slippa bemöta innehållet i mina texter. Eller att slippa läsa dem, som vi kommer att märka.

Fakta: Jag har inte sympatiserat med Hamas

Assarmo citerar ett inlägg med sju likes från Bluesky (som av en händelse verkar ha skärmdumpats direkt från googleresultateten, och är ett av toppresultaten som kommer upp när man googlar mitt namn + Hamas) där jag ironiserar över svensk högers användning av “Hamas” och “AFA” som generella skällsord. Mitt inlägg löd:

"Spontant känner man ju ändå att någon högern kallar Hamas och AFA förmodligen är en rätt sympatisk typ, och det är ju inte smickrande för dem."

För oss läskunniga är det här en sarkastisk kommentar om hur vissa i svensk högerpolitik använder orden "Hamas" och "AFA" som slasktrattar för allt de ogillar. Alltså precis det som Bitte gör i den här texten, i sitt desperata försök att koppla mig och Expo till samma aktörer:

"Svensk höger är alltså värre än mördarna och våldtäktsmännen i Hamas och de våldsbejakande kommunisterna i AFA. Det är sen gammalt, i de kretsar som kallar sig antirasistiska."

Man måste ändå uppskatta den ofrivilligt metaironiska humorn i att hennes lättja fick henne att välja just det exemplet, faktiskt.

Om det hjälper dig att förstå, Bitte, så kan du jämföra med hur ytterhögern i åratal tjatat om hur vänstern urvattnar begreppet "rasism". Du har till och med själv skrivit en text om det. Att läsa det som ett försvar för terrorism kräver antingen total oförståelse för ironi eller en medveten vilja att misstolka, och inget av alternativen är särskilt smickrande.

Fakta: Jag har inte kallat män som tränar för fascister

Det kanske mest bisarra i Assarmos text är hennes beskrivning av min artikel om wellnesskulturens relation till extremhögern, där hon påstår att jag försöker framställa träning, vildmarksturer och köttätande som nazistiska handlingar, värre än att strypa barn.

Den som faktiskt läser min text Fascistisk självförbättring ser något helt annat. Det är en kulturkritisk och idéhistorisk analys av hur självförbättringsideal och wellnessestetik ibland använts av extremhögern i propagandasyfte, med exempel som Alex Jones, Steve Bannon, Jordan Peterson och Aktivklubbar.

Inget av den handlar om att wellness i sig är högerextremt, utan om kommersialisering, politisk estetik och hur individens kropp blivit slagfält för kollektiva fantasier om ordning, styrka och tillhörighet. Poängen är inte att träning och självförbättring är dåligt, utan att fascister inte faktiskt bryr sig om de sakerna utan bara lånar deras estetik i propagandasyfte.

Jag förstår att det är tråkigare än att fantisera om mitt sexliv – en återkommande favorit hos de högermän Bitte tydligen försöker imponera på – men det är alltså vad texten handlar om.

Att kalla den “förakt för starka män” är som att säga att någon som skriver om gängkriminalitet automatiskt hatar barn från förorten. En halmgubbe så bräcklig att den hade blåst omkull redan i ingressen.

Men kanske är det just därför hon inte citerade den. Eller ens bemödade sig att läsa den, trots att hon bildsatte sin text med en skärmdump på Expos egen reklambanner som informerar om att prenumerationer är gratis under sommaren. Jag börjar nästan förstå varför Bitte tycker att det är så viktigt att vi värnar om starka män, när det här är nivån på hennes lättja.

Fakta: Tönthögern projicerar sin rädsla

Assarmos text säger egentligen väldigt lite om mig, men en hel del om ett visst högerperspektiv. Det finns något oroande i att kulturkritik tolkas som ett personligt hot, att ironi feltolkas som extremism, och att kritiska röster konsekvent avfärdas som hysteriska, okunniga eller som i mitt fall “självgoda fjortisar”.

Den sortens retorik bygger på ett behov av att känna sig attackerad. Det spelar ingen roll vad jag skriver; att jag ifrågasätter wellnessprofitörer som säljer kosttillskott med fascistisk estetik, eller att jag kritiserar de som likställer varje vänsterperson med Hamas. Om sådana som Bitte får som hon vill kommer det alltid att tolkas som ett hot mot “den starke vite mannen”.

Men jag skriver inte för att hota någon. Jag skriver för att förstå, granska, och påminna om att det finns idéer som inte är oskyldiga bara för att de bärs fram av män i gymtröja.

Jag behöver inte klottra färg på någons fasad. Jag har mina texter. Som håller för granskning, till skillnad från Assarmos egen.

Sammanfattningsvis:

1. Jag är inte Expo.
2. Jag har inte skrivit i Syre på flera år.
3. Jag har inte försvarat Hamas.
4. Jag tycker inte att vildmarksturer är fascism, och jag tycker definitivt inte att de är värre än att strypa barn.
5. Jag tycker fortfarande att fascistisk estetik är värd att granska.
6. Jag är inte särskilt intresserad av vältränade högermän.

Men jag tackar ödmjukt för all uppmärksamhet. Om Bitte Assarmo vill fortsätta skriva om mig får hon hemskt gärna läsa mina texter först. Det blir roligare så, jag lovar.

Och nej, jag skriver inte det här för att bli omtyckt av vänstern. Jag skriver det för att ni idioter på högerkanten gör det så himla lätt.

Det Goda Samhället kallar sig “platsen där samtidens självförståelse skapas”, vilket kanske förklarar en del om varför den blivit så skev. Att en riksdagsledamot från Moderaterna sedan delar sånt skräp säger mer om partiets aktuella idéklimat än om mig.

/ Myra, fjortis i själ och hjärna