Ett rollspel vid världens ände: Monstermaskinen

Det här är del 2 av min serie "Ett rollspel vid världens ände: från "nihilistisk våldsextremism" till en strategi för en värld i kris".

När jag började skriva trodde jag att jag skulle kunna få plats både det digitala och det samhälleliga i samma text, men varje gång jag försökte sätta punkt växte nya trådar fram. Resultatet blev att jag delade upp analysen, och att hela serien därför kommer att bli fyra delar istället för tre (watch this space, och skratta åt mig sen när jag blir tvungen att öka antalet ytterligare). Det här avsnittet avhandlar den digitala infrastrukturen: hur nätets språk, algoritmer och affektiva logik formar vårt sätt att tänka och känna. I nästa inlägg, som nu blir del 3, kommer jag att återvända till samhället.

Inledning: Monstret som spegel

I den första delen av den här serien dekonstruerade vi begreppet "nihilistisk våldsextremism" och ersatte det med en mer träffsäker diagnos: tre idealtyper av aktörer – Ideologen, Misantropen och Den Banala Funktionären – som drivs av olika kombinationer av ideologi, existentiell ångest och strukturella incitament. Men individuella patologier uppstår inte i tomma intet. För att förstå dem måste vi sluta obducera skådespelarna, och istället rikta strålkastarna mot själva scenen. 

De senaste åren har vi fått en allt tydligare bild av den digitala terräng där dessa patologier skapas och frodas. Rapporten När inga liv räknas från Expo Insikt (#2-2025), som fokuserar på 764 och liknande aktörer, beskriver en kultur där sadism, nihilism och estetiserat våld fungerar som social valuta. Det bekräftar på många sätt vad vi redan anat: att våldet inte bara är ett medel eller uttryck i en ideologisk kamp.

Den våldsamma extremisten är därför inte, hur ovanlig han än är, en avvikelse eller ett undantag. Vi bör snarare se honom som ett monstrum i ordets ursprungliga betydelse: ett järtecken, eller en varning. När Tyler Robinson graverade "if you read this you are gay LMAO" på sina patronhylsor tillsammans med Bella Ciao, när Luigi Mangione lämnade efter sig en ideologisk smörgåstårta av tech-libertarianism och Kaczynski-recensioner, när 764-nätverkets unga sadister samlar poäng för slumpmässigt våld – då ser vi inte något främmande väsen. Vi ser vårt eget samhälles skrattspegelbild: förvrängd, men igenkännbar.

Vi lever i samma värld som producerar dessa aktörer, andas samma digitala luft. Att förstå det misantropiska våldet kräver därför att vi ser bortom individen. Vi måste analysera de system som omger och formar oss alla men som för vissa blir dödliga: den digitala kulturens omstrukturering av mening, de algoritmiska mekanismer som belönar extremism, och det postpolitiska tillstånd som gör politik till ett rollspel frikopplat från materiella utfall. Tillsammans skapar de ett ekosystem där hjärnröta är den logiska slutpunkten, och våld den yttersta konsekvensen.

Glitchzonen

Om du läser den här texten på en skärm har du troligtvis redan besökt glitchzonen (och då menar jag inte enbart i egenskap av bloggläsare). Glitchzonen är namnet på min metafor för den samtida digitala upplevelsen, ett utrymme mellan det mänskliga och det tekniska där algoritmer, känslor och ideologier kolliderar och blandas. Som Tarkovskijs Stalker-zon är det en plats där reglerna är oklara, verkligheten instabil och den som går in riskerar att själv förändras. 

Glitchzonen definieras av det tillstånd som forskarna Whitney Phillips och Ryan Milner kallar the ambivalent internet, nätets grundläge av tvetydighet där skitpostande och manifest, gemenskap och söndring, flyter samman tills det blir omöjligt att skilja lek från allvar. Det är både en teknisk och existentiell plats: glitchen avslöjar sprickorna i det digitala, ögonblicket då systemets dolda mekanismer misslyckas och blottläggs. Zonen är det mentala rum där denna spricka blir permanent. Den förändrar inte bara hur vi kommunicerar, utan hur vi uppfattar mening till att börja med. Det här är vad jag tidigare kallade hjärnröta – det kognitiva och kulturella tillstånd som uppstår när hjärnan marinerats för länge i ändlösa strömmar av kontextlöst, ambivalent innehåll. 

Ambivalensen är inte bara en bieffekt av den digitala teknologin, utan en kultur där en fundamental förskjutning har ägt rum. I Glitchzonen är symboler inte primärt en hänvisning till en bredare meningsstruktur, utan memetiska signaler avsedda att skapa en känsloreaktion. Mening, som kräver kontext och eftertanke, ersätts systematiskt av affekt, som kräver omedelbarhet och intensitet.

Grodan Pepe, en seriefigur ur en stoner comic från tidigt 2000-tal, är ett av de tydligaste exemplen på hur nätets affektiva logik omformar mening. Pepe genomgick en metamorfos från ett internskämt på image boards som 4chan, till en hatisk alt-right-symbol som omfamnades av Donald Trump, och vidare till att bli en protestsymbol för unga under Hong Kong-demonstrationerna 2019-2020. Pepe blev inte nazist för att tecknaren Matt Furie gjorde honom till det, utan för att nätets infrastruktur förvandlade honom till en meme. Samma logik gäller Bella Ciao: antifascistisk protestsång, Netflix-soundtrack, ironisk referens inristad på patronhylsor. I Glitchzonen är allt detta sant samtidigt, eller snarare: inget är sant, bara viralt eller irrelevant.

Denna erodering av tydliga sammanhang kallas inom medieforskningen context collapse. På nätet tvingas du tala samtidigt till din chef, din farmor, dina kompisar och främlingar som letar efter något att bli kränkta över eller som de kan använda som slagträ mot dig. Det ursprungliga sammanhanget – var du sa det, till vem, i vilken ton – försvinner, och kvar blir bara uttrycket självt, tömt på nyans. Här finns ambivalensens incitament: När din ironiska tweet återges som sanning i en nyhetsartikel, när din interna jargong tolkas som ett politiskt ställningstagande, lär du dig att navigera genom undanflykter. Allt kan vara ett skämt om det behövs. Ingenting behöver vara det.

Som jag beskriver i DN-texten så har vissa grupper gjort Glitchzonen till sin hemmaplan, eftersom den ger dem ett sätt att både äta kakan och ha den kvar. För groypers, chan-kulturer och hybridnätverk är ambivalensen inte ett problem utan ofta ett vapen. Täckmanteln i "jag skojade bara" ger fri lejd för allt från rasism till rekrytering – för om du skriver "gas the kikes" följt av "haha jk", kan någon egentligen säga vad du faktiskt menade? Resultatet blir att gränsen mellan ironisk posering och genuin övertygelse vittrar bort. Man börjar skämta om att vara ett monster och efter tillräckligt lång tid slutar det vara ett skämt. Masken blir ansiktet. Vi kan kalla det ironiförgiftning: en erodering av semantisk stabilitet, där gränserna ständigt förflyttas till mer och mer extrema uttryck för att kunna uppnå samma känslomässiga reaktion. 

Resultatet är inte bara ideologisk förvirring, utan skapandet av vad Stiftelsen Expo kallar "syntetisk högerextremism" – ett hopkok av de mest virala och våldsamma fragmenten från existerande subkulturer, lösgjorda från sitt ursprungliga sammanhang och kombinerade för maximal emotionell slagkraft. I den miljön kan grymhet upplevas som humor och sadism som gemenskap. Rapporten beskriver hur våldsdåd och övergrepp poängsätts, delas, estetiseras – inte som ideologisk propaganda, utan som underhållning. Det är Glitchzonens logik i sin renaste form: en kultur där reaktionen blivit viktigare än betydelsen, där våra begrepp för vad som är rätt och fel nötts ner tills bara känslan finns kvar. 

Det leder oss till den uppenbara frågan: är dessa aktörer ideologer, eller poserar de bara med ideologiskt material för att provocera? Svaret är lika förvirrande som det är centralt: ja. Det är både och, och ingetdera. I Glitchzonen upphävs motsättningen mellan övertygelse och performance. Ironin tillåter att något är både på allvar och på skämt samtidigt, och den som deltar kan därmed röra sig fritt mellan rollerna utan att någonsin behöva ta ansvar för någon av dem. Men denna tvetydighet är en lyx som bara existerar för betraktaren, och upphör i samma ögonblick som handlingen blir verklig. De rollspelar inte bara rasister – de sprider rasistiskt hat. De leker inte våldsamma lekar – de utövar våld. I slutändan är deras inre övertygelse därför irrelevant; den ironi som ger dem skydd i diskursen fungerar aldrig i verkligheten. För offret är våldet alltid på allvar.

Algoritmernas tyranni

Glitchzonen uppstod inte av en slump, utan byggdes och underhålls av aktörer med ekonomiska intressen. Varje sociala media-plattform drivs av samma grundläggande imperativ: att maximera engagemang. Ju längre du stannar, ju mer du klickar eller svarar i kommentarerna, ju oftare du återvänder, desto mer uppmärksamhet kan de sälja till annonsörer. Det är ett konstaterande som inte kräver några avancerade konspirationsteorier, eftersom det är bolagens uttalade affärsmodell. Problemet är vad som skapar engagemang: forskningen tycks visa att innehåll som provocerar starka känslor – ilska, rädsla, indignation – sprids snabbare och håller vår uppmärksamhet längre. Algoritmerna lär sig detta och anpassar sig därefter, och resultatet blir ett globalt maskineri för emotionell eskalering.

Det är ett maskineri som involverar oss alla, varje gång vi formulerar om en tweet för att få fler delningar, spetsar till en artikelrubrik för klick eller startar bråk med någon online för gillamarkeringar och bekräftelse. Det är inlärda vanor, inte medveten ondska. Systemen belönar vissa beteenden, vi anpassar oss, och beteendena och deras konsekvenser formar oss på sikt. Så blir varje användare en Banal Funktionär i Arendtsk mening: rationella aktörer i ett irrationellt system.

För vissa stannar det där, men för andra blir den algoritmiska logiken en kaninhål ner i mörkret. YouTube anklagades länge för att bidra till användares radikalisering, och konton skapade på Tiktok för att simulera unga killar började nästan omedelbart serveras misogynt innehåll av algoritmen oavsett vilka intressen de uppgett. Maskinen vill visa oss det som håller vår uppmärksamhet bäst, och det är ofta vad som gör oss mest upprörda.

Samma mekanismer gäller även i extremismens periferi. Inlägg som väcker starka reaktioner – skärmdumpat våld, drev, chockerande memes – får större spridning. Reaktionen har ett egenvärde, och den som publicerar något ännu grövre får prestige medan den som tvekar försvinner ur flödet. Gärningsmannen "Chai" i Umeå-fallet, som tvingade en 13-åring till självskada, spelade ett spel för att klättra i hierarkin och samla valuta i ett system vars enda mål är att maximera och dokumentera ondska. Den här delen av 764-miljöns DNA kommer från "the Com", en kriminell onlinevärld med sadism och individualism som den primära drivkraften. Det är uppmärksamhetsekonomins logik förvandlad till en grymhetstävling med poängsystem, ranglistor och troféer, där den som begår flest överträdelser vinner status. 

Här blir skillnaden mellan den misantropiska gärningsmannen och en vanlig influencer en fråga om skala och plats, snarare än fundamental logik. Influencern spelar sin roll på huvudscenen, i det algoritmiska strålkastarljuset på Instagram och TikTok. Deras förvridna skrattspegelbild gör samma sak i skuggorna på Discord och Telegram, där valutan är grymhet istället för skönhet eller parasocial anknytning. Båda lever i samma ekosystem, styrs av samma logik: att omvandla känslor till synlighet och synlighet till mening. Skillnaden ligger bara i vilket skådespel det är de säljer – välbefinnande och autenticitet, eller hat och undergång. 

Brenton Tarrant var den perfekta syntesen av denna logik. Genom att estetisera sina mord som ett livestreamat datorspel och uppmana andra att "skitposta" hans memefyllda manifest, visade han på ett paradigmskifte i hur politisk terrorism uppnår effekt. Hans verkliga arv är därför inte hans idéer, utan hans metod. Han blottade en fundamental sanning om vår tid: att den digitala erans mest effektiva spridningsmekanism inte längre är ideologisk övertygelse, utan algoritmisk viralitet. 

Detta leder oss till en djupare och mer oroande frågeställning: Om den mest effektiva vägen till politiskt inflytande inte längre är argument eller organisering, utan viralanpassat våld – vad säger det om vårt politiska allmäntillstånd? Varför har själva politiken blivit ett spel av estetik och performance, frikopplat från materiella utfall? 

Det är frågan för nästa del. För om algoritmerna skapar Glitchzonen, är det det postpolitiska tillståndet som gör den beboelig.

Tack för att du läste! Kom ihåg att prenumerera på bloggen, så får du mail när jag publicerar längre texter.

Uppskattar du det arbete jag lägger ner på att försöka att både förstå och förklara vår glitchade samtid blir jag väldigt glad om du visar det. Att dela och prata om mina texter är så klart alltid enormt uppskattat, men vill du också hjälpa mig genom att frigöra mer tid för den här sortens skrivande finns olika sätt att göra det på här.