Ett rollspel vid världens ände: Nihilism och misantropi

Fröet till den här texten såddes, som så ofta, i en gruppchatt. I kölvattnet av mordet på MAGA-propagandisten Charlie Kirk började begreppet "nihilistisk våldsextremism" (NVE) att cirkulera, och medan världen i stort bråkade om helt andra saker fastnade vi outhärdliga nördar i att dissekera begreppet. Är det användbart? Leder det fel? Är det en strategi för att osynliggöra högerextrema tankefigurers inverkan på våldsam extremism? Hur förhåller det sig till högerns syn på progressivism som en jungiansk kaosdrake?

Samma vecka satt jag och filade på min text till DN Kultur (som ni borde börja med, om ni inte redan läst den), om hur vår förståelse av politiskt våld bygger på en förlegad modell, en sorts paint-by-numbers efter ideologi som inte nödvändigtvis fungerar i en samtid präglad av postpolitiska attityder och internet-hjärnröta. Den texten lämnade massor av oskrivna tankar och analyser i marginalerna, som skrek efter att infogas i en struktur. Så mitt tänkta svar till gruppchatten började där, och växte gradvis tills feature creep resulterade i en så lång text att jag kommer att dela upp den i tre delar enligt följande.

Ett rollspel vid världens ände: från "nihilistisk våldsextremism" till en strategi för en värld i kris

Del 1: (Aktören) : Vem är denna nya extremist som tycks sakna ideologi?
Del 2: (Samhället): Vilken sorts samhälle skapar denna meningssvält och detta performativa våld?
Del 3: (Strategin): Hur bryter vi den onda cirkeln?

Inledning: Problemet med en ny, menlös etikett

Det är förmodligen ingen kontroversiell tanke att vi har ett stort behov av ny förståelse för många delar av hur våra liv både formas och tar sig uttryck online. Det upplevda behovet av begrepp som "nihilistic violent extremism" är ett tecken på att samhällsdebatten sent omsider identifierat en oroande trend: en form av extremism som tycks vara frikopplad från sammanhängande ideologiska resonemang och mål. Sverige har inte varit förskonat från denna utveckling. De 764-relaterade attackerna som drabbat landet följer ofta samma mönster: unga personer från stabila bakgrunder som rekryterats till extrema nätverkskultur som premierar sadistiskt våld som självändamål snarare än som politiskt verktyg.

De aktörer jag beskrev i Dagens Nyheter, med sin kaotiska blandning av memes och budskap, kan vid en första anblick framstå som helt frikopplade från politik. Deras handlingar blir dock tydligare om vi ser dem som ett symptom på ett postpolitiskt tillstånd: att de existerar i ett samhällsklimat där de stora, grundläggande ideologiska konflikterna upplevs som avgjorda och där politik allt mer reducerats till en symbolfråga om teknisk administration snarare än en kamp om samhällets syfte.

Sett utifrån är det lätt att enbart identifiera den våldsamma reaktionen som ett renodlat destruktivt utspel för utspelets skull, och även om det ligger viss sanning i det finns en risk att den nya etiketten fördunklar mer än den avslöjar. I värsta fall fastnar vi i ett konstaterande om att ha hittat en ny sorts extremism unga kan dras till – som att ha upptäckt en ny art av obehagliga djuphavsfiskar i Marianergraven – för att delar av deras agerande inte passar in i mallen för hur vi vanligen förstår politisk extremism. En bättre analys måste identifiera att bevekelsegrunderna inte alls är befriade från värderingar och politik. De är snarare ett akut symptom på det allmänna samhällets reträtt från vad som upplevs som en hopplös materiell verklighet, till en mytisk, omänsklig form av politik. 

För att förstå och motverka trenden av den här sortens våld måste vi göra oss av med föreställningen om att det är ett problem som går att lösa genom att klistra en ny etikett på förövare, men i övrigt hantera dem på samma sätt. Vad vi behöver är en mångfacetterad diagnos av både aktörer, samhälle, vårt digitala liv och hur vi bygger en hållbar väg framåt. 

Även om beskrivningen är felaktig avslöjar dess tillkortakommanden en djupare sanning: att vårt språk för att beskriva extremism inte räcker till då vi har en bristfällig diagnos av de underliggande samhällsproblem som orsakat det. Den här essän utgår från kritiken av "NVE" för att bygga ett mer robust ramverk, från svagheterna i själva begreppet och en mer träffsäker diagnos av både aktörerna och det samhälle som producerat dem, till den strategiska respons som måste bli svaret på sagda sjukdomsdiagnos. 

Dekonstruktion av begreppet

Valet av "nihilism" som beskrivande begrepp är både analytiskt haltande och ostrategiskt. Gängse förståelse av vad det innebär är en passiv frånvaro av värderingar – en sorts negativ övertygelse. Faran med att använda det för att beskriva den här sortens förövare är att det oavsiktligt utmålar dem som obrydda, Joker-liknande figurer, vars intellekt tillåter dem att bryta igenom samhälleliga normer och röra sig i gränslandet "bortom gott och ont". Det är en karaktärisering som bär med sig ekot av narrativen om skolskjutningen på Columbine 1999, där skyttarna i mediernas efterhandskonstruktioner mytologiserades som filosofiskt djupa, mystiska ensamvargar i trenchcoats snarare än de rätt banalt våldsamma tonårskillar de faktiskt var.

I själva verket handlar det om raka motsatsen till ett passivt tomrum. De här extremisterna saknar inte värderingar, utan förhåller sig snarare till en koherent och djupt destruktiv uppsättning av omvända värderingar. Deras berättelse om världen – hur den ser ut och hur den borde vara strukturerad istället – må vara kaosartade memetiska fragment som fångats i flykten för att ge uttryck för deras känslomässiga tillstånd. Men det känslomässiga tillståndet har mönster och substans även om de inte nödvändigtvis är medvetna om det själva.

Nietzsches nihilism beskriver inte främst ett individuellt förnekande av objektiva värdens existens, utan en specifik del av västerländsk historisk process där "die höchsten Werte entwerten sich selbst" – där de dogmatiska ideal, traditioner och värderingar som präglar våra samhällen utvecklas för att underminera sitt eget existensberättigande. De efterlämnar ett tomrum som tvingar oss att konfrontera livets meningslöshet, och skapar möjligheter för oss att fylla tomrummet med nya, livsbejakande värden. 

De aktörer vi diskuterar går möjligen att se som att de fastnat i den mest toxiska delen av denna process, i någon sorts förstadie till den faktiska nihilismen. De upplever att något gått förlorat i samhället – empati, rättvisa, förnuft – men istället för att bli en del av arbetet att bygga något bättre väljer de vad Nietzsche skulle kalla ett moraliskt slavuppror och hemfaller till att dra lans för motsatsen till samma värderingar: grymhet, hierarkier och kaos. 

Därför är avromantiserande termer som "misanthropic extremism" eller "predatory extremism" mer korrekta. De identifierar deras världsbild som ett aktivt, anti-mänskligt trossystem, inte bara ett passivt tomrum. När dessa aktörer beskriver sig själva som nihilister är det en form av självmytologisering, och vår uppgift är att inte acceptera denna självdiagnos utan klinisk undersökning. Om en patient beskriver att hen lider av ett brustet hjärta är det läkarens jobb att diagnosticera hjärtinfarkt. På samma sätt behöver vi ersätta förövarnas romantiska självbild med en mer träffsäker, oglamorös diagnos.

Det som gör dessa aktörer till ett hot är inte att de inte tror på något, utan att de agerar utifrån en fullständig övertygelse om felaktigheter. Att insistera på att hitta rätt ord för att beskriva det är första steget mot att sätta en korrekt diagnos. 

Aktörernas drivkrafter: En diagnostisk typologi

För att utforma effektiva motstrategier mot det misantropiska våldet behöver vi förstå vilka faktorer det är som gör att en individ blir en våldsbejakande extremist. Radikaliseringsforskare beskriver ofta processen som ett samspel mellan push- och pull-faktorer: samhället knuffar bort en individ genom att misslyckas med att erbjuda trygghet, mening och gemenskap, och extremismen attraherar dem med löften att fylla tomrummet.

Det är ett elegant sätt att beskriva de processer som leder till radikalisering, men traditionella modeller, som Moghaddams trappstegsmodell, utgår ofta från en upplevd materiell eller politisk orättvisa som primär drivkraft. De är sämre rustade för att förklara den paradox vi ser idag: en extremism som rekryterar från trygga medelklassmiljöer.

Även om en fullständig genomgång av decennier av radikaliseringsforskning ligger utanför essäns syfte (och, ärligt talat, min kompetens), är det värt att nämna att nyare modeller, som Kurglanskis "significance quest theory", tycks fånga denna existentiella dimension betydligt bättre. Tesen är att en fundamental mänsklig drivkraft är att få spela roll, att vara någon, och när en individ upplever en förlust av denna betydelse triggar det ett desperat sökande efter att återupprätta den. 

Men för att förstå varför just vår tid tycks producera denna känsla av förlust, måste vi komplettera den psykologiska modellen med en sociologisk och politisk diagnos. Vad vi ser är ett utfall av att de dominerande push-faktorerna inte längre är primärt materiella, utan existentiella och sociala. För många av de radikaliserade aktörerna i ett tryggt men atomiserat konsumtionssamhälle är de primära push-faktorerna en genomgripande känsla av meningslöshet, medel- och överklassens statusångest – en rädsla för att både förlora sin materiella ställning och att bli socialt irrelevant i ett hyperindividualistiskt samhälle – och djup social alienation. En trygg socioekonomisk bakgrund kan skydda från materiell nöd, men erbjuder inget försvar mot detta postmateriella svälttillstånd.

Utvecklingen speglas i folkhälsostatistik som, i rapport efter rapport från både svenska aktörer och sådana inom OECD, visar på en kraftig ökning av ångest och depression bland unga i materiellt trygga samhällen. Denna mätbara försämring är precis vad forskare och filosofer, från Robert Putnams undersökningar av social atomisering till Jonathan Haidts analys av den uppkopplade generationen, har varnat för. Den grundläggande krisen är inte en brist på bröd, utan en "meningssvält".

Extremism är perfekt anpassad för att utnyttja den sortens tomhet. Dess dragningskraft är inte ett löfte om trygghet – ofta tvärtom – utan ett om syfte, identitet och gemenskap. Det gör mer specifika typologier oumbärliga, då de kan låta oss studera drivkrafter från nya perspektiv, och i bästa fall hjälpa oss att förstå vilka postmateriella faktorer som gör dem sårbara. 

Istället för att anta att alla aktörer som är en del av samma extremistmiljö tillhör en viss kategori och bör bekämpas med samma medel, kan vi istället identifiera tre idealtyper som behöver hanteras på helt olika sätt.

Ideologen är den klassiska extremisten: en aktör som har ideologi – vare sig det är nazism, religiös fundamentalism eller en revolutionär doktrin – som främsta drivkraft. För dem är pullfaktorn ett ideologiskt narrativ som kan agera motgift för den meningslöshet de känner i det moderna samhället, och våldet blir ett verktyg för att uppnå tydliga, om än fasansfulla, mål. Anders Breivik, med sitt 1500-sidiga manifest, exemplifierar den här typen: en systematisk förståelse av högerextrem ideologi kombinerat med en strukturerad plan för hur politisk förändring ska genomdrivas med terror.

Misantropen är en aktör vars primära pushfaktorer är existentiell ångest och social atomisering, vilket leder till en utpräglad känsla av meningslöshet, förakt för samhället och längtan efter våldsam hämnd och upprättelse. Ideologin, om den ens finns där, är sekundär: ett sätt att rationalisera och rättfärdiga destruktiva impulser, för sig själv eller andra, genom att klä det i en politisk skrud. Elliot Rodger, incelmördaren, är ett exempel på någon som förkroppsligar den här arketypen. Materialet han lämnade efter sig visar ett tydligt mönster av personlig ilska och ensamhet, som först senare fick ett lager av politisk fernissa för att rättfärdiga hans attack mot kvinnor och samhället i stort.

Den banala funktionären, inspirerad av Hannah Arendts analys av Adolf Eichmann, representerar en aktör vars extremism inte bottnar i vare sig djup ideologisk övertygelse eller passionerat hat. Det är en individ som söker sig till den och genomför fasansfulla handlingar i dess namn för att det är personligt gynnsamt på ett eller annat sätt – pullfaktorer som ett utfall av karriärism, gemenskapsskapande eller social anpassning enligt minsta motståndets lag. Deras främsta motivation är vardagligt egenintresse, som kanaliseras genom institutionella strukturer som belönar antisociala beteenden. I den digitala eran består dessa ofta av algoritmiska system som belönar upprörda reaktioner med uppmärksamhet, monetiseringsmodeller som gör kontroverser lönsamma och plattformar som ger status och synlighet till aktörer som driver debatten till de yttersta anständighetsgränserna.

Den här typologin är inte avsedd att vara ett stelbent klassificeringssystem – människor är komplexa, så de flesta aktörer kommer att ha drag av olika typer. Det är snarare ett sorts heuristiskt verktyg som tvingar oss att se skillnaderna mellan de olika faktorer som spelar in i radikaliseringsprocesser, och det är kravet på en mer mångsidig analys som tar höjd för både ideologisk övertygelse, existentiell ångest och strukturella incitament – istället för att behandla extremister som en monolit – som (förhoppningsvis) gör den värdefull.

Att introducera en typ som "Misantropen" handlar heller inte om att sjukdomsförklara extremism eller reducera en världsbild till individuell patologi. Snarare är det ett försök att sätta ord på en viktig sanning: att djup, personlig meningslöshet och social alienation kan vara bördig jord för destruktiva ideologier och våldsfantasier att slå rot i. 

Att förstå skillnaderna är avgörande, för varje typ kräver sitt eget motgift. Ideologen måste bemötas med intellektuella argument och meningsfulla alternativ till sina destruktiva sagor. Misantropen behöver ett socialt vaccin i form av gemenskap, terapi och materiellt hopp. Den Banala Funktionären kan bara stoppas genom att vi river de institutionella strukturer som belönar tanklös ondska.

De psykologiska mönstren är tidlösa, Arendt och Nietzsche kartlade dem för länge sedan. Vad som är nytt är en digital infrastruktur som, i ett postpolitiskt klimat av meningslöshet, kan masstillverka och distribuera dessa patologier i en hastighet och omfattning vi inte tidigare behövt förhålla oss till. För att förstå varför dessa aktörer blivit ett nytt fenomen måste vi alltså zooma ut från individuell psykologi till samhällsdiagnos. Flytta blicken från symptomet till sjukdomen: de sociala och politiska förutsättningar som får dessa patologier att blomstra.

Det är precis vad vi kommer att göra i nästa del, då vi lämnar individen för att istället kliva in i det jag har valt att kalla "ett rollspel vid världens ände".

Tack för att du läste! Kom ihåg att prenumerera på bloggen, så får du mail när jag publicerar längre texter.

Uppskattar du det arbete jag lägger ner på att försöka att både förstå och förklara vår glitchade samtid blir jag väldigt glad om du visar det. Att dela och prata om mina texter är så klart alltid enormt uppskattat, men vill du också hjälpa mig genom att frigöra mer tid för den här sortens skrivande finns olika sätt att göra det på här.