🐟Fiskstim och sladdriga rim: När svärjisar försöker dikta

Det finns något nästan rörande med hur den sverigedemokratiska sfären ständigt återkommer till språket som kampzon, samtidigt som de gång på gång avslöjar att de knappt behärskar det. I deras värld är svensk kultur något evigt och ädelt, gärna förkroppsligat i folkdräkter, midsommar och runskrift. Men när det kommer till att faktiskt använda det svenska språket – ni vet, det där de säger sig värna – slutar det ofta i ren parodi.

Ta Richard Jomshof, till exempel: Sveriges kanske mest ogenerat ressentimentdrivna skolpolitiker, som under förmiddagen publicerade ett litet stycke haltande propaganda på X (tidigare Twitter). Inlägget bestod av en AI-genererad bild av Ulf Kristersson som en fisk i ett stim, runt en skylt med texten "Här simmar vi med opinionen". Kristersson säger, i en pratbubbla: "Det viktigaste är att inte störa vattnet...". Och så kommer den, dikten:

Ulf Kristersson en ledare så öm,
han går aldrig först, han följer en ström.
Han vågar ej styra, han tvekar och dröjer
kanske dags att Åkesson tar över.

Först och främst: hur går det här ihop med Tidöavtalets löfte om värdighet och respekt? Ni vet, kontraktet som bland annat säger att "Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare".¹ Gäller ångerrätten fortfarande? Eller är det som med gammal fisk, att när den väl börjat lukta är det dags att kasta hela paketet?

Med den trista ordningsfrågan avklarad lämnar vi raskt borgerligt gnabb och Sverigedemokraternas överkompenserande lillebrorsattityd åt sidan och övergår till det jag faktiskt bryr mig om: Att en vuxen människa, en högskoleutbildad sådan som säger sig värna om svensk kultur, kunde förmå sig att trycka "posta" på det här haveriet till vers.

Minst två människor till och med, eftersom Jomshof fått bilden från Per Ramhorn, som var hans riksdagskollega fram till 2022. Till skillnad från Jomshof (f.d. Lohikoski) tycks Ramhorn ha omfamnat sina rötter, då han numera mestadels är aktiv på Facebook. Där postar han politiska tagningar och AI-genererade boomermemes på det sätt som anstår en klassisk svärjis.²

Och kanske är det just det som är problemet. Att den här typen av estetik, med sin glättiga yta, nationalistiska självgodhet och sin totala likgiltighet inför form, innehåll och språk, inte är ett undantag, utan normen för deras kulturella uttryck. Det är inte bara en dålig dikt. Det är en ideologisk estetik: ytlig, ängslig, poänglös. En språkdräkt för ett parti som säger sig försvara Sverige, men aldrig lyckas producera något som faktiskt vittnar om kärlek till det svenska språket eller hantverksmässig respekt.

De flesta vet kanske inte det här om mig, men jag älskar rim. Inte på det torra, pliktskyldiga skolsättet utan på riktigt, som hantverk eller retoriskt verktyg. Därför gör det nästan fysiskt ont när någon, särskilt någon som säger sig värna svensk kultur, klampar in i poesin och lämnar efter sig något som inte ens rimmar – varken språkligt, bildligt eller politiskt.

Låt oss titta på verket i sig.
“Ulf Kristersson en ledare så öm” – redan här stapplar rytmen, som en Jomshof i lätt motvind. Vad betyder ens "öm" i det här sammanhanget? Det antyder känslighet, smärta, kanske mjukhet, men får aldrig någon förankring. Det finns ingen metaforisk logik, inget som byggs vidare på. Rimmet på “ström” är så väntat att man knappt registrerar det.

Sen kommer raden “han går aldrig först, han följer en ström”, vilket förvisso matchar bilden men inte tillför något. Vi får veta att Ulf följer en ström. Som en fisk. I en bild. Som visar honom som en fisk. Som följer en ström.

Briljant.

Raden “han vågar ej styra, han tvekar och dröjer” bryter helt med det föregående versmåttet, och inte på ett sätt som skapar dramatik eller effekt. Den är för lång, för tung. Lika obekväm i sammanhanget som Jimmie Åkesson, den där gången han tog en selfie med en svart man.

Och slutraden? “kanske dags att Åkesson tar över”? Vi är vuxna, visst förstår vi att "över" inte rimmar på "dröjer", vad är ens versmåttet om inte AABB? Här försöker diktaren plötsligt byta tempus och tilltal, men saknar både tryck och rytm för att landa det. Resultatet blir varken hotfullt eller hoppfullt, bara platt.

Det är alltså inte bara en dålig dikt. Det är slarvig, idéfattig och formsvag text, producerad av någon som tror att rim är samma sak som poesi. (Eller troligen producerad av en AI precis som bilden, vilket egentligen är samma sak).

Och det är väl där det blir ironiskt på riktigt. Detta är alltså det parti som påstår sig försvara bildning, fostran och svenska språkets status. Regeringen som säger sig stå upp för kulturens "kvalitet" och pratar om kulturkanon. Men när det kommer till kritan och de själva får välja uttrycksform så är det här de landar: ett AI-genererat fiskstim och ett rimpar som hade blivit refuserat av Kamratpostens Svar på tal-sidor.

Låt det bli en kulturpolitisk läxa, Kristersson, om hur det blir när man outsourcar det språkliga hantverket till folk som främst använder tangentbordet till att skriva Grok-prompts och versalposta om sossarna och PK-media. Om det här är deras bidrag till svensk kultur så känner jag mig plötsligt väldigt öppen för mångfald.

Men okej, jag ska inte bara gnälla. Det finns ju bättre sätt att använda det svenska språket på – skriva limerickar, exempelvis. Här kommer några jag slängde ihop särskilt för detta tillfälle, som åtminstone inte förolämpar själva formen.

En lallare från Helsingborg
Skrev inlägg på Elon Musks torg.
Han rimmade snett,
Fick jubel och rätt,
Men lämnade språket i sorg.

En skåning från nån feberdröm
gav Kung Jimmie rikligt beröm.
Men dikten han skrev
Var sladdrig och skev,
Som en ryggradslös fisk i en ström.

Kumpanerna från Tidö Slott
Står ut med allt spe och allt spott,
För Ulf han är nöjd
Om ej skatten blir höjd
Och är blind för fascistisk komplott.

Lohikoski, en stolt skandinav,
Är trygg i sin Twitterenklav.
Jag hoppas han skräms,
När Heidenstam skäms
Och kravlar sig upp ur sin grav.

¹ Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige, s. 3
² Ramhorn jobbar tyvärr också åt Statens medicin-etiska råd som någon sorts side hustle