GLITCHRAPPORTEN #2: Hobbyhierarkin
Den moderna webben är byggd på flickrumsgolvet. Veckans glitchrapport handlar om internets stora, tysta ironi: hur de communities som ständigt hånas för att vara 'cringe' samtidigt är de som uppfann reglerna, strategierna och den känslomässiga infrastruktur som tech-miljardärer nu tjänar pengar på.
> searching for signal... > bypassing noise filters... > connection established. > now loading:
⚡ VECKANS GLITCH
Kampanjen mot NSFW-spel, där anti-transaktvister och moralpanikgubbar gått via betalningsprocessorer för att tvinga plattformar att plocka bort vuxeninnehåll, är inte bara en branschgrej. När finansinfrastrukturen används som vapen mot uttryck som anses oanständiga är det ett jättestort varningstecken.
Jag har inte riktigt orkat flytta fokus tillbaka till att vara porrdebattör ännu, men tro mig: jag ser vad som händer och jag kommer att skriva om det. Snart. För det här är inte bara en glitch, utan ett livsfarligt systemfel.
🕳 SYSTEMLOGG: Hobbyhierarkin
Det finns en gammal, ful regel som ingen säger högt men alla följer: vissa intressen räknas. Andra gör det inte.
En gång i tiden var nördintressen långt ner i hierarkin. Att som vuxen (man) bry sig om Star Wars, datorspel och techprylar fick dig insorterad i facket för mansbebisar, eller brännmärkte dig åtminstone en smula udda. Interneteran gav oanställningsbara killar en plattform där de kunde styra samtalet (från sina mammors källare, får man anta), och IT-bubblor där precis den sortens dweebs plötsligt blev mångmiljonärer hjälpte till att höja nördarnas status.
Det är en rätt fin sak med internet, hur det höjt marknadsvärdet för riktig nördcred. Att veta allt om något relativt obskyrt kan göra att du ses som respektabel, analytisk, kanske till och med lite sexig (i rätt subreddit).
Fördelningen av internetcred är dock, precis som i den riktiga världen, fortfarande ofta sexistisk. Även om intressen i sig är inte fundamentalt könade kan de utrymmen där de skapas och diskuteras kan absolut vara det, och det är ofta uppenbart vilka av dem som av samhället i stort ses som värdefulla och inte.
En man som följer Premier League som en religion är en "dedikerad supporter".
En tjej som kan all fakta om Harry Styles är en punchline för någon millenial på Twitter.
Den här könade intressehierarkin är inte bara patriarkal, utan inbyggd i nätets arkitektur. Kodad i algoritmer, förstärkt av kulturkrig, reproducerad i varje ironisk post om K-pop, horoskop, sminkinfluencers och tonårstjejer som skriver fan fiction.
Men sanningen är: utan fangirls, inget internet.
En av böckerna jag läst nyligen som research för min egen är Everything I Need I Get from You, en bok Kaitlyn Tiffany inspirerades att skriva av sin egen tid i onelinefandomen för One Direction. Tiffany gör ett argument för att det vi idag kallar "internetkultur" – communitybyggande, virala kampanjer, gemensamma uttryck för kreativitet – inte föddes i ett glassigt mötesrum i Palo Alto.
Internetkultur kan inte designas, bara växa fram organiskt. Ur kreativa Tumblr-taggar, Twitter-flöden och LiveJournal-arkiv där unga kvinnor gjorde vad Silicon Valley aldrig lyckades med: byggde känslomässig infrastruktur.
Fangirls var pionjärerna som la grunden för den sociala webben. Deras verktyg var gemenskap, besatthet och oändliga mängder volontärarbete för sina idoler och communityn. Och vad fick de tillbaka, från de män som tjänade stora pengar på deras arbete, och från omgivningen i stort? "Cringe."
Det är en del av glitchzonen: Att techindustrin, politiska kampanjer och plattformar gång på gång snor sin estetik, sina strategier och sin psykologi från unga kvinnors kreativa arbete, samtidigt som de hånar dem.
Den moderna webben är byggd på flickrumsgolvet. Men historien som berättas börjar alltid någon annanstans, gärna med en vit man i hoodie.