GLITCHRAPPORTEN #3: Manosfären som glitchad genusvetenskap
Manosfären ser ut som ett skämt: tradwives, wristcels och sigma males blandade i en ohelig meme-soppa. Men bakom ironin gömmer sig en glitchad genusvetenskap, en värld där feministiska teorier speglas tillbaka genom självförakt, dejtingstatistik och algoritmer.

> scanning for gender taxonomy... > locating memetic signal... > critical framework mismatch detected. > now loading:
⚡ VECKANS GLITCH: Vi har börjat kalla allt för “core”, samtidigt som allt förlorar sin faktiska kärna.
✉️ UR INKORGEN
Jag vet att du skrivit mycket om porr förut och har stor respekt för ditt kunnande där. Känns som fascism det här.
— "Johan", 31 juli 2025
Det han syftade på var den nya åldersverifieringslagstiftningen som sakta smyger sig in via plattformar, nu senast i Storbrittannien. Jag kommer skriva mer om det så fort sommarstiltjen är över och alla orkar bry sig om vardagen igen, jag lovar!
Tack för alla tips jag fått in om saker ni vill läsa om, fortsätt gärna att lämna dem och era tankar, i kommentarerna här eller via mail.
🕳 SYSTEMLOGG: Manosfären som glitchad genusvetenskap

How can you be involuntarily celibate at 13? Who isn't celibate at 13?
Frågan ställs i Netflix-serien Adolescence, när en mordutredare snubblar över emojis kopplade till incelkultur och inte förstår vad han tittar på. Det blir hans son som får förklara redpills, och det digitala kodsystem som binder ihop emojis, misogyni och självförakt till en algoritmiskt optimerad världsåskådning, Han gör det med en perfekt tonårsblandning av frustration och uppgivenhet, trött på att alltid behöva vara pedagog åt en vuxenvärld som ligger tre subkulturer och fyra slangtermer efter.
Det är en liten scen, men den säger allt: om generationsklyftan, om hur djupt de här idéerna sipprat in i vardagen, och om hur barn tvingas bli tolkar för en ideologisk verklighet de själva knappt valt. Och om hur totalt obegriplig manosfären ofta är för någon utanför loopen.

Med alla sina termer och udda koncept – femboys, wristcels, sigma males, soy boys, redpilled tradwives – är det inte så konstigt att manosfären känns så ogenomtränglig. Jag skulle till och med säga att det är poängen: en sluten subkultur där bara de initierade pratar kodspråket. En värld som för utomstående ser ut som trams.
Och, det är den ju på sätt och vis. Trams. En digital freakshow av självförakt och exporterade könsroller, en satir utan punchline. Men skrapar man lite på den där ytan hittar man ett helt system. En intern, ideologisk kartläggning av världen genom kön, ras, kropp, klass och mental hälsa.
Någon sorts intersektionell genusvetenskap, glitchad bortom igenkänning.
Det är en av sakerna som gör den så intressant för mig, att de föraktar feminismen och samtidigt speglar dess verktyg. Hånar queerteori, men själva uppfinner ett helt rankingsystem för (alfa-beta) män som i praktiken bara är motsvarigheten till kreativa neo-pronomen uppfunna av Tumblr-användare.
Men där feminismen använder intersektionalitet för att synliggöra makt, använder manosfären samma logik för att förklara manlig sexuell misslyckandeteori. Allt spelar roll i deras analys av "varför ingen vill ligga med mig".
Det påminner mig om Naomi Kleins Doppelganger, spegelvärlden där progressiva idéer inte försvinner utan återkommer i en inverterad, förvriden form. Precis som Klein ser sig själv skrattspeglas i Naomi Wolfs antivaccin-aktivism, kan feministiska, antirasistiska och marxistiska analyser av kön, klass och kropp speglas tillbaka i en glitchad version, tömda på solidaritet men fulla av cynism.
Det är också ett så tydligt exempel på det jag kallar Glitchzonen: ett digitalt universum eller tillstånd där begrepp, strukturer och sökande efter mening muterar till något nytt.
När feminister pratar om könsuttryck är målet att befria oss från tvingande normer. Manosfären använder samma språk för att motivera looksmaxxing, att "vara mindre soy", och aggression mot kvinnor. Där queerteori vill krossa systemet, vill manosfären bara klättra i dess hierarkier.
Ändå bekräftar även deras värld något verkligt: att kön aldrig varit “naturligt”, att rasifiering genomsyrar även våra begär, och att algoritmer kan skapa en hel ontologi byggd på memes, selektivt utvald porr- och dejtingappsstatistik och självförakt.
I en digital ekonomi där affekt trumfar argument och cynism är det nya sunt förnuft, sprider sig glitchad teori inte bara snabbare än rationell analys. Den känns också, på vissa sätt, mer verklig.