GLITCHRAPPORTEN #4: Den Stora Saneringen

> monitoring vital signs...
> WARNING: CANARY SIGNAL LOST
> INITIATING EMERGENCY PROTOCOL: 'THE GREAT SANITIZATION'
> now loading:

⚡ VECKANS GLITCH: Internet byggs just nu om av människor som tror att de kan koda bort vargarna ur skogen. De glömmer att varje stängsel också skapar en bur.

🕳 SYSTEMLOGG: Den Stora Saneringen

🕶 INCOGNITO MODE

Ni som hängt med mig ett tag vet att jag gjort min beskärda del av skift i ✨porrens kolgruva✨, kanske framför allt i relation till debatten om innehållsfilter i Sverige för några år sen.

Det har ibland gett mig den tveksamma titeln porrförespråkare eller till och med porrentusiast (lol). Roligt, men ganska långt från sanningen. Visst, jag gillar alla konstiga, förbjudna grejer människor ägnar sig åt, mest för vad de säger om oss som art. Men egentligen är jag mer intresserad av vilka kontrollmekanismer som smygs in under täckmanteln av att “skydda oss från porr”, och vad de gör med nätets öppenhet, vår kultur och utsatta gruppers tillvaro.

För länge sen (i internettid: typ en geologisk epok) skrev jag min första text om nätporr, där jag citerade juristen Myles Jackson: “Pornography is the canary in the coal mine of free speech.”

Och det är exakt så det funkar. Porr är alltid det första testfältet, där staten slipar sina ID-krav, betalbolagen tränar sina blocklistor och moralentreprenörerna bygger appar. När man väl har normaliserat ID-krav, betalspärrar och filter i pornografins namn kan samma logik appliceras på andra områden: queera konstprojekt, sexualundervisning, politiska subkulturer, eller vilken sorts ”degenererad” kultur som helst.

🛠 FALLSTUDIE 1: STATEN SOM VAKTMÄSTARE (Storbritanniens åldersverifiering)

När porrfilterdebatten rasade här hemma var Storbritannien ett tacksamt exempel för båda sidor. Filterförespråkarna hyllade deras beslut att införa åldersverifiering 2017, och kritikerna påpekade att man 2019 la projektet på is på obestämd framtid eftersom det var tekniskt omöjligt för staten att driva igenom.

Kompromissen blev att ställa krav på att identifieringen skulle skötas av porrföretagen själva, att de skulle skapa egna tjänster för identifiering som de också kunde sälja vidare till tredje part. Det vill säga, ett superbra sätt att bidra till ökade inkomster till en bransch man säger sig vilja motverka, och ett utlämnande av känsliga personuppgifter till kommersiella aktörer man ser som suspekta.

Online Safety Act, som blev lag i slutet av 2023, bytte den gamla skalpellen mot ett hagelgevär. Från och med den 25 juli 2025 har alla plattformar en laglig skyldighet att skydda användare från “olagligt och skadligt innehåll”. Misslyckas de? Böter på 10% av sin globala omsättning. De “robusta insatser” som krävs anses i praktiken betyda: "visa legitimation innan vi låter dig logga in".

Pornhub tappade nästan halva sin brittiska trafik över en natt. Politikerna firade, samtidigt som ProtonVPN rapporterade rekord i nya användare. Porrförbudet blev i praktiken en VPN-kampanj.

Eftertankens kranka blekhet tycks också ha drabbat britterna nästan omedelbart, att döma av den här YouGov-mätningen.

Men den verkliga kostnaden mäts inte i opinionen, utan i den digitala infrastrukturens förfall. Lagen tvingar fram en värld där anonymitet blir en omöjlighet och normen blir gigantiska, hackvänliga databaser med våra mest privata identitetshandlingar. Det är en modell byggd på misstro mot de egna medborgarna, där lösningen på ett komplext socialt problem tros vara ett brutalt tekniskt grindsamhälle.

Och precis som kanariefågeln varnade om, sprider sig logiken. Konsekvenserna drabbar inte bara porrsurfaren, utan leder oundvikligen till kollateral skada. Som när Reddit, i panikartad förberedelse för just den här typen av lagar, började klassa subreddits om droger och aborter samt för offer för sexuella övergrepp som "vuxet innehåll". Resultatet? Tonåringar stängs ute från livsviktig, icke-pornografisk information. Överlevare och personer som kämpar med missbruk måste visa upp sitt ansikte eller ID-kort för att få tillgång till digitala stödcommunities.

Samtidigt sker samma begränsning för tillgången till krigsrapportering på både Reddit och X. Wikipedia hotar att begränsa tillgången för brittiska användare för att inte kränka rättigheterna hos wikianer som bidrar med information, och har utmanat lagstiftningen i rätten.

Luras inte att tro att det här är en bugg i systemet eller någon sorts barnsjukdom; det är systemets själva funktion. För att en fästning ska skydda mot fara, måste alla låsas in.

Men staten är bara en front i det här kriget. Om den tillhandahåller det legala hagelgeväret, så agerar moralentreprenörer och storföretag den frivilliga artilleribrigaden. Vilket för oss till nästa fallstudie.

🛠 FALLSTUDIE 2: MORALPANIKEN SOM VAPEN (Collective Shout vs. datorspel)

Där staten använder lagboken för att bygga stängsel, använder moralentreprenörerna pengaflödena. Ett av de tydligaste exemplen just nu är Collective Shout, en australiensisk aktivistgrupp grundad 2009 av Melinda Tankard Reist. Officiellt beskriver de sig som en "gräsrotsrörelse mot objektifiering av kvinnor och sexualisering av flickor i media". I praktiken har de blivit en högljudd anti-porr-röst, som under åren protesterat mot allt från film- och musiksläpp till försäljning av sexdockor.

Jag insåg när jag bekantade mig med dem att jag faktiskt stött på dem förut, då de drev en kampanj som fick datorspelet GTA V borttaget från hyllorna hos flera stora butikskedjor i Australien. På grund av det skrev jag en text till försvar för spelet (som dessvärre gått förlorad med den gamla bloggen).

Med tiden har de hittat en mer effektiv metod, en som blivit väldigt populär bland anti-porraktivister: finansiell censur. Eftersom det finns förhållandevis få betalningsförmedlare går det att tvinga företag att anpassa sig med tillräckliga påtryckningar mot exempelvis Visa och Mastercard, samma aktörer som tidigare klippt banden till Pornhub och nästan knäckte OnlyFans. Vi såg samma trend när Tumblr raderade hela sin community av vuxeninnehåll (inklusive allt som berörde hbtq-personer, oavsett kontext) för att få stanna kvar i Apples App Store.

På pappret finns rationella skäl för både företag och aktivister: porr används ibland för bedrägerier och chargebacks som kostar bankerna pengar, och plattformar som Pornhub har ertappats med övergreppsmaterial.

Problemet är att nyanserna aldrig följer med. Det är billigare med brända jordens taktik: blockera allt som ens luktar vuxet och låt andra bära konsekvenserna. Resultatet blir att små utvecklare, queera kreatörer och konstnärliga projekt ryker med, medan de stora aktörerna alltid hittar en väg runt spärrarna.

Under sommaren riktade Collective Shout in sig på spelplattformarna Steam och Itch.io. Tusentals individer, enligt dem själva, kontaktade betalningsförmedlarna med krav på att 500 vuxenspel skulle plockas bort – spel de menade innehöll teman som incest, våldtäkt eller sexuellt våld. Itch.io tryckte på panik-knappen och avindexerade tillfälligt alla vuxenspel. Efter att paniken övergått öppnade de åter upp för visst innehåll, men listan på vad som godkänns och inte (för att inte råka i onåd med betalföretagen), är både godtycklig och alldeles för bred.

Det kan tyckas ganska harmlöst för den majoritet som inte bryr sig nämnvärt om porr, hur den produceras eller var de får tag på den. Men för de många små indieutvecklare som försörjer sig på NSFW-spel, eller använder dem för att utforska vuxna, komplexa och ofta obekväma teman som sexualitet, psykisk ohälsa, ätstörningar eller trauman, var det ett hårt och orättvist bakslag.

Melinda Tankard Reis och Collective Shout avfärdade kritiken som misogyni från individer som ville runka till incestvåldtäktsporr. Because, of course they did.

🌀DEN SORGLIGA SYNTESEN

> CANARY.EXE HAS STOPPED RESPONDING
> merging child_safety.exe with moral_panic.dll ...

Logiken bakom båda dessa fallstudier är identisk: en trojansk häst där "skydd av barn" används som en murbräcka för att driva igenom en snäv moralisk agenda.

Idag förs den här sortens krig på flera fronter:

1. Den statliga fronten, där vaga lagar som Online Safety Act skapar ett klimat av rädsla och tvingar fram övervakningssystem som åldersverifiering, vilket i praktiken avskaffar anonymiteten online.
2. Den kulturella fronten, där moralentreprenörer som Collective Shout använder media för att piska upp panik och kräver att plattformar raderar kultur och communities som de anser vara "osäkra".
3. Den korporativa och finansiella fronten, där betaltjänster som PayPal och app-butiker agerar som en toppstyrd, privat moralpolis. De har makten att strypa hela ekonomier och tysta röster utan att en enda lag har brutits, allt under täckmanteln av "riskminimering" och "varumärkessäkerhet".

De är symptom på samma sjukdom: en växande digital puritanism vars mål är att utradera alla nätets nödvändiga gråzoner. Det är ett försök att "sanera" internet – förvandla det från ett kaotiskt men fritt ekosystem till en steril, förutsägbar och lättkontrollerad shoppinggalleria. Konsekvensen är att de oundvikliga offren för denna sanering är vår integritet, kultur och alla de marginaliserade communities som är beroende av de fria rum som finns i de där gråzonerna.

🚑 KIRURGI, INTE HAGELGEVÄR

Här måste vi stanna upp och bemöta den viktigaste invändningen: är inte det här nödvändigt för att bekämpa det genuint vidriga innehåll som faktiskt existerar online? Nätet används för distribution av övergrepp, exploatering och grooming av barn, det hyser extrema miljöer som 764 och nazistiska forum som bygger på att reproducera hat och våld. Plattformar som Roblox och YouTube är fulla av hål där barn riskerar att exponeras för olämpligt eller farligt material.

Allt detta gör att kraven på reglering har legitimitet. Jag har själv i flera texter förespråkat att vi bör ställa hårdare krav på plattformar, då de tillhandahåller en sorts moderna digitala fritidsgårdar där de tjänar pengar på barn och unga utan att skydda dem. Men att hålla med om målet (att bekämpa skadligt innehåll) är inte samma sak som att acceptera metoden (massövervakning och censur av lagligt innehåll). Verktygen måste matcha problemet, och det är här vi måste skilja på kirurgi och ett hagelgevär. Båda kan användas för att ta bort en sjukdom, men bara en av dem lämnar patienten vid liv.

Om vi delar upp det dåliga på nätet i två grupper, det objektivt skadliga och olagliga, och det lagliga men potentiellt skadliga eller kontroversiella, blir min kritik följande: Online Safety Act och liknande lagar är ett katastrofalt dåligt verktyg för att hantera det första, och ett extremt farligt verktyg för att hantera det andra.

När det gäller det första (CSAM, grooming, exploatering, organiserad extremistpropaganda och aktivism) agerar dessa miljöer redan utanför mainstreamplattformar, i krypterade forum och slutna nätverk. Inga åldersgrindar på Pornhub eller Reddit stoppar 764 eller en CSAM-ring på Telegram. Det blir som att bygga fartgupp på motorvägen för att stoppa smuggling: det drabbar alla vanliga bilister, inte bara smuggellastbilarna.

När det gäller det andra (porr, vuxenspel, queer konst, sexualupplysning, politiskt obekväma subkulturer) fungerar Online Safety Act faktiskt. Men inte för att den stoppar några övergrepp utan för att den begränsar all yttrandefrihet, anonymitet och minoritetskulturer. Det blir ett infrastrukturellt vapen som slår ut det marginaliserade först.

Kampen mot CSAM och trafficking behöver inte åldersgrindar och innehållsfilter utan resurser till internationellt polisarbete och mer utbildning och stöd till unga – d.v.s. resurser till skolor, ungdomsmottagningar och civilsamhällesorganisationer som kan ge kunskap och trygghet.

Att stoppa extremistpropaganda och rekrytering kräver inte att vi ger staten makten att definiera "skadligt innehåll", utan en konsekvent tillämpning av befintliga lagar mot hets mot folkgrupp och samarbeten med (och mellan) plattformar för att upptäcka grooming, exploatering och hatkampanjer.

Vi borde också kräva att plattformar, istället för att kasta in billiga lösningar, tar faktiskt ansvar för att aktivt moderera på sätt som gör utrymmen trygga, med tydliga ansvarskedjor och transparens.

När allt slängs in under samma paraply suddar det ut gränsen mellan de två typerna av "dåligt innehåll". Det invaggar oss lätt i en falsk trygghet, där vi tror att farorna är borta trots att de i själva verket bara flyttats till mer slutna, svåråtkomliga miljöer. Samtidigt används illusionen för att motivera beslut att inte satsa på de lösningar som faktiskt skulle göra skillnad.

Så, ja: nätet måste regleras, men inte genom svepande rensningsritualer. Vi behöver kirurgi, inte hagelgevär, om vi inte vill landa i ett fattigare, mer kontrollerat internet med samma vidriga problem i bakgrunden.

Slutligen den där sista, desperata invändningen som alltid dyker upp: Borde barn verkligen vara på nätet överhuvudtaget? Vi låter dem ju inte köpa sprit eller porrtidningar – hur är det här annorlunda?

Invändningen bygger på ett fundamentalt tankefel. Det är som att fråga om barn borde få vistas i en stad, och svaret borde vara självklart. Målet är inte att förbjuda staden, utan att lära unga att navigera den: att se sig för innan de korsar gatan, att undvika mörka gränder och att hitta vägen till biblioteket. Vi skyddar inga barn genom att låsa in dem, utan genom att ge dem verktyg att hantera verkligheten.

Internet är inte en porrklubb eller ett systembolag. Det är torget, biblioteket och busshållplatsen. Det är den grundläggande infrastrukturen för det moderna samhället – skola, kultur, vänskap, politik.

Att stänga ute barn från nätet är inte att skydda dem. Det är att dra ur sladden till framtiden. Att överlämna nycklarna till storföretag, filteralgoritmer och övervakningssystem, och göra Big Tech till grindvakter över deras horisont.