GLITCHRAPPORTEN #6: Förlorade världar och hemliga rum
Jag besökte Pompeji för första gången och upptäckte att ruinen följt mig hela livet. Det blev en text om bordeller, klotter, moralpanik och varför både historien och internet städar bort sin mänsklighet tills bara askan finns kvar.
> intercepting transmission... > volcanic packet detected... > signal stability questionable. > now loading:
⚡ VECKANS GLITCH: Antikt klotter som bevis för att män aldrig slutat posta.
🕳 SYSTEMLOGG: Livet som en cykel i vulkanaskan
Jag var ett märkligt barn, tror jag – eller så tänker alla det om sig själva när de vill känna sig lite märkvärdiga.
Den första bok jag har ett starkt minne av är Odysséen, plockad från mina föräldrars bokhylla eftersom jag sedan länge tröttnat på mina egna böcker. Att tugga sig igenom deras samlade bibliotek, enbart guidad av vad ett barn dras till, gjorde att jag (kanske lite för) tidigt läste böcker jag först senare skulle förstå både var klassiker, och hade ett djup som helt flög över huvudet på en 5-9-åring. Än idag har jag inte läst om, och vägrar att någonsin läsa, Möss och människor. Det är en historia för en annan dag, kanske.
Jag vet inte om det var den dieten som gjorde mig till ett märkligt barn, eller om det var precis tvärtom. Hur som helst var jag redan då nyfiket morbid på det där tysta, intensiva sättet som aldrig tar sig uttryck utåt men ändå färgar hela ens värld. Älskade det som var för stort och läskigt för att ens förstå: dinosaurier, vulkaner, ond bråd död.
Det är därför inte så konstigt att jag fastnade för Pompeji. Inte för historien, ens för de antika grekerna eller romarriket, utan för fasan i själva berättelsen: en hel stad, frusen mitt i en rörelse, bevarade kroppar bara ett ögonblick från att ropa, springa, blunda. Jag tyckte det var sagolikt, på det där kusligt skimrande sättet som ungar ibland gör innan någon lär dem att "det där är inte en historia för barn".
Sen blev det en av alla såna där barndomsfixeringar som försvinner. Pokémon. Tidningen Min Häst. Pompeji.
Sen fyllde jag fyrtio, och plötsligt stod jag där, mitt i ruinen jag burit med mig sedan jag var fem. Mina fötter på samma gatstenar jag stirrat på i böcker, och i den där särskilda sortens barndomsdrömmar som känns större än kroppen som bar på dem. En hisnande känsla av historia, både världens och min egen.
Men det var något mer också, som jag inte riktigt förstått förrän jag stod i den trånga bordellen (med det ironiska samtidsnamnet Lupanare Grande), framför de erotiska freskerna. Jag mindes att jag för många år sedan, i en av mina första föreläsningar som handlade om porr och etik och tog upp vår inställning till erotiskt material genom historien, hade använt exakt den här konsten som av många exempel. Det hemliga kabinettet i Neapel, moralpaniken, hur vad som är samhällsfarligt alltid färgats av den tid det existerade i. Men då kopplade jag konstigt nog aldrig att det var Pompeji igen. Att ruinen hade kommit tillbaka utan att jag märkt det.
I den stunden kändes det som att barndomsjaget och vuxenjaget möttes i samma smala, mörka korridor och pekade på varandra som i Spider-Man-memen. Och det var nästan lika överväldigande som upplevelsen i stort.
För er som vill se bilderna, läsa om det märkliga med romarnas sexfixering, höra varför Pompeji påminner mig mer om dagens internet än något museum och varför jag älskar båda så mycket: resten av rapporten ligger bakom betalväggen den här gången. Jag lovar att inte göra det till någon vana att posta semesterbilder – mest för att jag aldrig åker på semester.