Rädslans infrastruktur: En analys av mordet på Renée Good

> loading affective scheme...
> scanning authority response...
> anomaly detected.
> now loading:

Mordet på Reneé Good är fruktansvärt, och efterspelet nästan ännu värre. Vetskapen om att hennes fru och barn inte bara måste hantera förlusten av en familjemedlem utan dessutom se Trump-apologeter smutskasta hennes minne – för att tankeakrobatisera sig till en position där hennes död går att rättfärdiga – gör mig genuint illamående.

Det är alltid intressant, på mörkast tänkbara sätt, att se vad man lyfter fram för att rättfärdiga våld mot andra människor. Good var vit, småbarnsmamma och poet, vilket snabbt försvagade de enklaste förklaringsmodellerna: ras och radikalism. Så vad gör man, när det inte går att hävda att offret är en fentanylknarkande brottsling eller farlig dissident? Enter: könsmaktsordningen.

Fox News gick ut med informationen om att Good haft sina sina pronomen listade i sin bio i sociala medier (underförstått: var fienden – “pronouns in bio” har länge setts som en metod för att urskilja vilka som är politiska motståndare för den moderna onlinehögern, och om det inte säger något om verkshöjden på deras världsbygge vet jag inte vad som gör det). De sa också att hon var gift med en kvinna och inte med sina barns pappa (underförstått: hon var en dålig, svekfull kvinna och dessutom queer – båda hot mot den patriarkala maktstruktur de vill försvara och återuppbygga).

Jag tänker inte hävda att kvinnohat dödade Renée Good, för det vore att förminska ett statligt våldsdåd till en individuell psykologisk fråga, och osynliggöra ICE som ett rasistiskt och auktoritärt projekt med eget våldsmandat. Men det betyder inte att kön är irrelevant, tvärtom. 

Vad jag vill hävda är att könsmaktsordningen formar hur våld uppstår, eskalerar och rättfärdigas, särskilt i ögonblick där makt möter utebliven rädsla.

Det finns inget som provocerar makt mer än när andra inte är rädda. Det gäller dubbelt för kvinnor, som alltid förväntas vara svagast, mest sårbara, mest medvetna om sin utsatthet. Offret i Minnesota försäkrar lugnt skytten om att hon inte är arg på honom personligen innan hon försöker lämna platsen. Hon följer det outtalade kontraktet, signalerar att hon inte utgör ett hot. Ändå skjuter de henne och säger "jävla bitch".

Jag tror att många kvinnor känner igen sig i metoden att försöka nå fram till den som hotar dig på det mänskliga planet, som en sorts skydd – stryka någon som skrämmer dig medhårs för att han inte ska bli mer aggressiv. Men det finns också något universellt i dynamiken mellan våldsmonopolet – poliser, agenter, myndighetsutövare – och civila. Särskilt när makt och rädsla spelar in uppstår mönster som både speglar och förstärks av andra maktordningar, som de kring kön och ras.

Så låt oss utforska det lite.

I många maktrelationer fungerar rädsla som socialt smörjmedel. Kvinnor förväntas läsa av stämningar, tona ner, lugna, avväpna. Le. Ursäkta sig. Inte trigga. Det är som en outtalad arbetsfördelning: vissa har rätt att bli arga, andra har ansvar för att hindra ilskan från att eskalera. Den som har makt kan uttrycka frustration, höja rösten, ta plats. Den som inte har makt förväntas kompensera genom att vara diplomatisk, försiktig, undergiven.

Men det är inte bara kvinnor som utvecklar dessa strategier. De flesta som existerar i någon sorts strukturell underordning – vare sig det är på grund av kön, ras, klass, sexualitet eller funktionsnedsättning – känner troligen igen det. Att veta när man ska göra sig mindre, när man behöver visa att man “förstår sin plats”. 

Dynamiken är heller inte begränsad till personliga relationer eller möten, utan genomsyrar alla platser där maktasymmetrin är inbyggd i själva situationen. Och när dessa olika maktordningar sammanfaller – när någon som redan är förtryckt konfronterar våldsmonopolet – förstärker det förväntningarna på undergivenhet exponentiellt.

Så vad är det egentligen som händer här? Offret visar inte den slags rädsla som bekräftar att hon förstår och accepterar maktordningen. Det är där, tror jag, som något avgörande sker. Good gör två saker i samma ögonblick: lugnar situationen, och agerar som ett subjekt med egen rörelsefrihet. Båda är ett uppror mot ordningen som makten är beroende av, och det är därför utebliven rädsla inte möts med lugn, utan med eskalering.

Först och främst uppstår en sorts affektiv dissonans. Våldets självberättigande är beroende av ömsesidighet: hot måste mötas av motstånd, aggression av rädsla eller ilska. Självförsvarsnarrativet kräver en fiende som beter sig som en fiende, och när den reaktionen uteblir framstår våldsutövarens handlingar inte längre som nödvändiga ens för honom själv. Utan rädsla att reagera på, utan aggression att svara mot, blir våldet absurt och illegitimt.

Eskaleringen blir, på sätt och vis, ett försök att reparera berättelsen. Genom att trappa upp våldet kan förövaren framtvinga den reaktion som saknas och återskapa den affektiva ordning som gör våldet till en sorts legitimt självförsvar. 

Att hon i nästa steg väljer att försöka lämna situationen blir till nästa kränkning av ICE-agentens dominans. Är hon inte rädd, är det inte en flykt utan ett direkt underkännande av hans – och i förlängningen våldsmonopolets – makt över hennes fysiska rörelseutrymme.

Sara Ahmed beskriver rädsla som en infrastruktur som organiserar och begränsar kroppar i det offentliga rummet, som dikterar hur och var vi får röra och uttrycka oss:

Fear works to contain bodies within social space through the way it shrinks the body, or constitutes the bodily surface through an expectant withdrawal from a world that might yet present itself as dangerous. [...] In this way, fear works to align bodily and social space: it works to enable some bodies to inhabit and move in public space through restricting the mobility of other bodies to spaces that are enclosed or contained.¹

Ahmed bygger sitt resonemang delvis på Frantz Fanon, som skrev om vad kolonisering gjorde med människor. Fanons analys av kolonial makt blir smärtsamt relevant här – inte som historisk parallell, utan som strukturell logik. Där blir det destabiliserande när den koloniserade slutar att acceptera sin status som förtryckt objekt och tar sig rätten till agens.² Inte för att makten är hotad i praktiken (en obeväpnad kvinna utgör inget reellt hot mot en beväpnad polis) utan för att det utgör ett hot mot något mycket viktigare: det symboliska fundamentet som tillåter någon att styra genom rädslan för våld. 

Det är denna vägran att erkänna maktrelationen som legitim som kan utlösa övervåldet. Ett våld som inte primärt handlar om säkerhet, utan om att återupprätta ordningen.

Det här är också anledningen till att manlighet inte går att hålla utanför analysen. Sociologen R.W. Connell, maskulinitetsstudiernas O.G, beskriver hegemonisk maskulinitet som en ordning där våld inte nödvändigtvis behöver användas hela tiden, så länge hotet om våld alltid finns där som en garant för auktoritet. Jag minns ett parafraserat Hanna Arendt-citat om att våld inte kan skapa makt, bara förstöra den. Något som kanske låter ologiskt tills man tänker på det lite mer så här:

Våld är en del av ett system byggt på dominans, men det är samtidigt ett mått på dess ofullkomlighet. En rakt igenom legitim hierarki skulle ha mindre behov av kuvande. Det samtida våldets omfattning pekar på kristendenser i den moderna genusordningen.³

När Connell talar om kristendenser i den moderna genusordningen syftar hon på något närliggande det Habermas kallar en legitimitetskris: ett tillstånd där en maktordning inte längre förmår rättfärdiga sig själv genom normer, samtycke eller allmänt erkännande, utan i allt högre grad måste förlita sig på direkt tvång.

Idén är, hur som helst, den vi redan snuddat vid. När auktoritet inte längre upplevs som självklar, när den inte bekräftas affektivt genom rädsla, respekt eller undergivenhet, återstår våldet som sista instans. Inte som ett tecken på styrka, utan som ett symptom på att något håller på att falla sönder.

I det ljuset framstår övervåldet inte som ett undantag, utan som ett försök att reparera en ordning som tappat sin legitimitet. Våldet blir ett sätt att tvinga tillbaka hierarkin i kroppen, att framtvinga ett erkännande som inte längre kommer frivilligt.

Samma mekanism fortsätter efteråt, i offentligheten. När våldet väl har ägt rum måste det också rättfärdigas i efterhand. Och även där uppstår en affektiv dissonans, eftersom offret inte går att läsa som ett hot. En lugn kvinna, en mor, en poet, som inte gjorde motstånd och inte visade aggression, spräcker självförsvarsnarrativet även retroaktivt.

Det är här behovet av att göra henne till fiende uppstår. Pronomen i bion, queerrelationer, avsteg från den “rätta” familjeformen. Allt som kan laddas med affekt plockas fram för att återskapa en konflikt som inte går att utläsa ur det vi vet om själva situationen. För att våldet annars framstår som oförsvarligt.

För många som engagerar sig i debatten för att smutskasta henne skulle jag hävda att det nog inte handlar främst om propaganda i politisk mening, utan är ett sätt att skydda sina egna känslor och sin världsbild. Precis som eskalationen i våldsögonblicket är smutskastningen ett sätt att rädda berättelsen och få världen att kännas begriplig igen.

Det är därför en kvinna som inte visar rätt sorts rädsla uppfattas som ett hot. Och det är därför efterspelet ser ut som det gör. Smutskastningen, misstänkliggörandet, den febrila jakten på något – vad som helst – som kan rättfärdiga våldet i efterhand. För att sanningen är övertydlig, och att erkännandet av vad som faktiskt hände skulle innebära ett ifrågasättande inte bara av en enskild handling, utan den (maskulinitets)ordning och det våldsmonopol som handlingen vilade på.

Att Renée Good inte var rädd är inte en fotnot i berättelsen, utan dess kärna. Rest in power, Renée.

¹ Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, s. 70
² Tänker inte svära på att Fanon säger exakt det och han är notoriskt svårciterad, så ni får nöja er med en generell rekommendation baserad på mitt minne av läsningen av Jordens Fördömda.
³ Connell, Maskuliniteter, s. 122